Ursprungligen hade hästar ett mönster som gjorda det svårare för rovdjur att upptäcka dem, men när hästen domesticerades inleddes ett avelsarbete för att ändra på detta.
De första hästarna tämjdes troligen för ungefär 6000 år sedan. Dessa hästar hade s.k. blackfärg, d.v.s. de hade bleka sidor, vilket gjorde att rovdjur inte kunde se dem lika bra. Än idag finns det hästar som har den här färgen, som Prezwalskis häst, fjording och en del nordsvenskar och islandshästar. Blacka hästar har också för det mesta en mörk rand längs ryggraden, en s.k. ål. Ålen är ett vildtecken, alltså ett av de attribut som brukar förknippas med vilda hästar.
De allra flesta tamhästar idag är dock inte blacka, och det beror på att genen TBX3, som styr pigmenteringen, har stängts av. Då får hästen en kraftigare färg. Även människor har den här genen, men den påverkar helt andra egenskaper hos oss än hos våra fyrbenta vänner. Att genen har stängts av hos många hästar bor på en mutation som troligen är ett resultat av ett mer eller mindre medvetet avelsarbete för att få fram hästar med en färgteckning som bättre motsvarar människors smak. Varför föredrog människor hästar med kraftigare färg? Det kan man bara spekulera om.
Många som forskar på det här hävdar att hästar från början inte användes som rid- och arbetsdjur, utan hölls för köttets skull. Kanske avlades kamouflagemönstret bort för att det skulle vara lättare att hitta förrymda köttdjur igen. Alla vildhästar var nämligen inte blacka, utan en del av dem hade en inaktiverad TBX3-gen. Kanske rörde det sig om två raser av vildhästar, eller helt enkelt två olika färgmorfer – en black och en icke black. Hur som helst kommer det troligen gå att klarlägga mer om hur det gick till när tamhästarna spreds över världen.
Mer om studien finns att läsa här.