Av Dag Nätterqvist

Jag avser att här endast påtala några detaljer, vilka ofta diskuteras vid de tillfällen när dressyrridning avhandlas. Min artikel om "Hästens bjudning" är grundläggande vid all ridning och gör måhända, att det följande blir ganska naturligt. Vissa lär sig förstå "tankens vilda flykt" och de speciellt begåvade lär sig även att utföra det på hästryggen - mästarna. 

Det talas mycket om att all samling måste ske bakifrån - ryttarens framåtdrivande hjälper ska förmå hästen att sätta ned bakbenen längre fram under bålen. Eftersom all rörelse vid ridning sker bakifrån är detta lika naturligt som att allt vatten flyter nedåt. Konsten vid samling är att lära hästen att vara lyhörd för - lyssna efter - och lyda ryttarens alla hjälper och därvid ständigt mentalt vara beredd att röra sig framåt. Detta kräver att hästen ständigt har minst ett bakfot i ett "främre" läge.

Ryggning har kallats "samlingens moder", på grund av att mer av ekipagets tyngd förs in över bakbenen - under rörelse bakåt. En stor del av konsten är därvid, att ryttaren - trots rörelsen bakåt - hela tiden håller hästen beredd på att övergå till rörelse framåt. Däri ligger konsten och däri ligger bjudningen.

Att få ryggningen att direkt övergå i framåtgående och åter i ryggning och åter i framåt osv (vaggan) - hela tiden med nacken som högsta punkt - är en bra övning för att ge hästen och den unge ryttaren vissa visioner om samling. 

Maximalt undertramp vid trav får hästen vid maximalt påskjut (hastighet) eftersom det svävande bakbenet måste röra sig framåt under samma tid som det påskjutande benet är i marken. När tempot minskas - minskar undertrampet. 

Den ökade bärighet (samlingen) uppnås genom, att ryttaren medelst tyglarna förmår hästen att föra sitt huvud och hals bakåt-uppåt och att samtidigt minska bakbensvinklarna. Hästen synes därigenom bli högre fram än bak - den relativa resningen. Ryttaren ska "för sina hjälper kunna föra vikt bakåt" in över bakhovarna. Lika viktig som hästens bjudning (lusten att med bakbenen föra kroppen framåt) är för samlingen - lika viktig är handens förhållande inverkan. Konsten är att kunna bibehålla samspelet mellan rörelse, framåtdrivande och förhållande hjälper.

Av detta framgår även hur viktigt det är att ryttaren sitter på rätt plats på hästen - ju längre fram - desto svårare för hästen att med bakhovarna "nå fram under vikten". Detta innebär, att alla sadlar, som kan inbjuda till tendenser till hängsits försvårar (omöjliggör) samling. Det är viktigt, att hästen - med sin "styva ryggkotpelare" - är väl sluten.

För att hästen ska svara för tygelhjälperna krävs, att hästen hela tiden måste hålla viss halsmuskulatur anspänd - syns för åskådaren genom, att nacken blir halsens högsta punkt och nosen är framför lodplanet genom ögat. (Dvs att lodlinjen genom ögat går genom hästens mungipa).

Vid galopp sker samling genom i princip samma idéer och samma hjälper. Den stora skillnaden mellan trav och galopp är, att i trav måste ett bakben i taget lösa samma uppgift som i galopp delas mellan de två bakbenen. "Spelet" mellan ryttare och häst vid samling påminner om "spelet" i bilens låsningsfria bromsarna vid bromsning.

Det är hästaveln, som ska producera den häst där bjudning, kroppsbyggnad, rörelsemekanik och mentalitet närmar sig idealet för lösandet av uppgiften - det är ryttarens signaler som bestämmer utförandet. 

"Men vem som vill kan pröva förrän han dömer kan fatta själv den sanning han besvärjer" (E Tegnér)