Av Dag Nätterqvist

Oftast beror problem på felaktig dressyr (olydnad), som i kombination med svag nervkonstitution - hos hästen - resulterar i stress. 

Då människans minne oftast är kort, kommer allt här i ett nytt perspektiv.

Vid all utbildning av hästen gäller: Tala aldrig med "kluven tunga". Vänlig men omutlig konsekvens! Lagt kort - ligger! Hästen har - ett hästminne! Att tala med kluven tunga innebär att ryttaren samtidigt (eller för nära i tid) ger två motsatta hjälper (signaler) - oftast förhållande tygel och framåtdrivande hjälper. Ju mer aktiv och ambitiös häst - desto tydligare måste ryttaren accentuera skillnaderna. 

Det är viktigt att komma underfund med vad som skapar hästens "framåtbjudning" och lust att vilja öka tempot. Det kan vara inneboende lust, ryttarens omedvetna drivning (skänkeltryck, sits), hinderbjudning, hästen har kommit i framvikt och orkar inte bära sig, inövat beteende mm. Det är denna framåtbjudning (lust), som måste vägas in i förhållandet till handens (bettets) aktivitet.

Handen får aldrig verka bakåt för att "kröka" hästhalsen (RI mom 610-612). Ryttaren ska aldrig söka skapa hästens form. Ryttaren ska endast bestämma vad hästen ska göra - hästen skapar själv rätt form för att lösa uppgiften.

En känslig, villig och ambitiös häst, som en gång är "knäckt" i halsen väljer oftast att i framvikt gå "bakom hand" och "under tygeln". 

Hos en häst med svag nervkonstitutionen kan arbete med "kluven tunga" resultera i stress, vilket ger sig tillkänna genom "allmän olydnad", oro, ökad svettning, högre andningsfrekvens och orolig blick. Den hästen måste först "avstressas" innan fortsatt arbete sker. Sitt av, ta ner tygeln och träna "Daddes tango" tills hästen blir lugn. Detta kan kräva mycken övning men resulterar ganska snart i att när rytaren suttit av blir hästen lugn. Lägg detta på minnet.

Den något flegmatiska hästen, med bra nervkonstitution, kan nästan "må bra" av att stressas upp. Till vilken grad får den observante ryttaren lära sig.

Sådant läder - ska sådan smörja ha!

Det är mycket viktigt, att ryttaren - först för sig själv och därefter för hästen - tydligt klargöra hur "dialogen" mellan ryttare och häst ska föras. Ett vanligt fel är att det antingen blir en monolog eller "en dialog mellan döva". 

Det viktigaste vid all utbildning är att ge enkla och tydliga hjälper. Först när dessa enkla, entydiga hjälper sitter "i förlängda märgen" kan de försiktigt "knytas" samman till samverkan. Vid minsta tecken på missförstånd - måste återgång till enkla, entydiga hjälper ske. Det tar visserligen tid men ger resultat - det perfekta samspelet.

Detta är målet för all dressyrridning. Märkvärdigare är det inte.

Ett typiskt tillfälle när ryttaren ofta fuskar:
Ryttaren har inte lärt hästen skillnaden mellan signalerna för "träningsoverallen" med dess avspända sits och lugna hjälpgivning och den avspända men tydliga sitsen vid inlärandet av grundhjälperna ( framåt, halt, vändningar och att gå undan för skänkeln) - och de signaler, som ges för utförandet av den egentliga "elitträningen" ( hela eller delar av dressyrprogram, hoppning av olika typer av hinder osv) där kraven på exaktheten i sits, hjälper och på hästens svarsreaktioner är omutlig, vilket kräver stark både kroppslig och mental insats från både ryttare och häst.

Ryttaren måste genom bl.a. sin sits få hästen att känna om det är inlärning eller krav på hög anspänning. Det påminner mest om när dansläraren lär sin elev att dansa och när han till slut bjuder upp sin kunniga elev till dans.

Detta var något ryttaren måste tänka på för att inte skapa "bettproblem" och stress.

Jag ska nu ge förslag på hur de kan botas.

Det gäller att ständigt söka hitta och inte överskrida hästens "stresströskel" i varje övning, t.o.m. i varje moment. Att många hästar bli stressade vid hoppning beror ofta på felaktig utbildning; ryttaren har drivit den villige hästen - i stället för att sitta still och först vid behov understödja eller "väcka". 

Hästar med låg stresströskel ska ofta ridas bland hinder - utan att hoppa ur galopp. Däremot kan det vara lämpligt att travhoppa - men verkligen tillse att det blir hoppning ur traven. Rätt utfört är en mycket bra "avstressningsövning.

Häst som genom "framåtnedåt-syndromet" fått det 5.benet i munnen (går bakom hand och under tygeln) botas säkrast genom arbete i "Daddesitsen". Galoppera 5-7 galoppsprång - halt ibland med och ibland utan ryggning. Galopp 5-7 språng - halt. Osv. Fatta olika galopp. Rid "vaggan" vid ryggningarna. Tänk på att inte klämma med benen, sitt på rumpan, ganska långa tyglar, händerna tillsammans framför nedre delen av bröstbenet, lätt i handen - gör halten med ryggen. Gör detta ungefär 300-500m. Efterhand kan antalet galoppsprång ökas, vägarna varieras och även små tempovariationer kan ingå.

Efter c:a 2 veckors arbetet på detta sätt är hästen lydig, lätt i hand och "lyhörd" och i både mental och fysisk balans. Då är det tid att även träna detta i något lättare sits - när handen höjer nosen reagerar hästen.

Visar hästen tendens till "glömska" ( ryttaren har fuskat) - repetera. 

Utropa därefter som Karl XII: "Detta ska hädanefter bliva min musik".

Glöm inte vid hoppning att det är på det "långa avståndet från hindret" som ryttaren - vid behov kraftfullt - måste få igenom tempominskning och balans. Då kan hjälperna bli "små och fina" sista biten fram till avsprånget. 

Kom ihåg! Ryttaren bestämmer i en, för just den hästen, korrekt sits: "Riktning, tempo, takt och rätt avvägd bärighet". 

Vid tävling kan det vara lämpligt att "hoppa fram" ett antal timmar innan beräknad start. Därefter lite foder, vatten och vila. Innan beräknad start värm upp genom att leda hästen, sitt upp och trava träningsoverallen - hoppa ett par typhinder - och in på banan. 

Det gäller att studera hästen och prova sig fram tills ryttaren hittat rätt medicin för just den hästens mentalitet. Varje normalt aktiv hästen "lyssnar" ständigt på omvärlden och på ryttaren , hör med sina sinnen - balansen, synen, hörseln, känseln - och "svarar" för alla förändringar på olika sätt. 

Ryttaren måste studera hästens mentalitet - på marken eller i sadeln - och genom sitt uppträdande i första hand påverka hästen mentalt till ett positivt förtroendefullt samarbete. Den, som har känsla för hästar - både ser och känner och vet vad som ska göras - när hästen frågar eller svarar. Detta gäller såväl vid dressyr som hoppning. 

Omutlig konsekvens! och Lagt kort - ligger! 

Dessa detaljer är enligt min erfarenhet mycket viktiga för att öka förståelsen mellan bägge parter vid umgänget och samspelet med djur.

Tänk ständigt på :
Aldrig köpa hästen i säcken! Aldrig försök tvinga in hästen i säcken! Aldrig tro att Du kan få hästen i säcken att göra något annat - än att försöka komma ur säcken! Det som slutligen kommer ut är - sönderstressat!

Häng inte upp Er på mitt dåliga sätt att uttrycka mig - Försök förstå andemeningen.