Av Dag Nätterqvist

Hästens strävan att vilja röra sig framåt kallas för hästens naturliga bjudning och förekommer i samband med all rörelse. Den kan upplevas som om det vore en magnet framför hästen - som mer eller mindre "drar" hästen framåt. På samma sätt som ryttaren vid samling upplever hästens ökade undertramp med sätet - upplever ryttaren hästens  bjudning med handen. - Som ett visst "drag" i handen.

Bjudningen förekommer i "olika klädedräkter" vid såväl hoppning som vid dressyrridning - i såväl riktning som kraft. Upplevs draget i riktning framåt-nedåt - går hästen oftast på bogarna (i framvikt) . Katastrof. Verkar draget i riktning framåt-uppåt kan  "underhalsen komma fram" och hästen verkar "spjärna och slåss mot handen". I verkligheten "spjärna och slåss" hästen mot ryttaren. Detta är oftast lät avhjälpt om hästen har en normal anatomi och ej av födseln är utrustad med en typisk "hjorthals", vilket gör, att den hästen definitivt ej är lämpad som dressyrhäst.

Den häst, som ger ett drag i tygeln, som är riktat "en tanke uppåt", är i detta avseende idealhästen. Man brukar säga "att ryttaren känner bjudningen i handen", eller har hästen "mellan hand och skänkel ", vilket innebär att ryttaren har hästen mellan "bakhovarna och handen". Vid dressyrridning ska denna förbindelse vara lätt. Vid hoppning kan styrkan variera - beroende på hästens hinderlust parat med hästens hinderdressyr ( dressyr inom hindrets "magnetfält").

Såväl ryttare, tränare och dressyrdomare måste lära sig förstå, att all rörelse kräver såväl muskelsammandragning som muskelavslappning (ofta med viss bibehållen tonus). Vid ridning tillkommer dessutom - viss anspänning av vissa sträckarmuskelgrupper för att "tygelverkan ska kunna ske i bägge riktningarna" för att  omedelbart kunna  påverka hästen och tillsammans med andra hjälper göra denne ridbar.

Olika hästar kan ha olika bjudning och samma häst kan ha olika bjudning vid olika tillfällen. Detta styrs främst av hästens mentalitet (se " Hästens mentalitet "), som i sin tur främst styrs av det "genetiska arvet" + erfarenhet (utbildning). Det är viktigt, att inse att ökad drivning eller ökad "skrämsel" bakifrån aldrig är det samma som bjudning - även om bägge kan resultera i högre hastighet och "mer i handen". Bjudning är enbart hästens egen lust att vilja röra sig framåt. 

Vid hoppning kan bjudningen ofta variera. Den kan öka - men även minska. Olika typer på hinder kan ge olika reaktioner - på olika hästar - och på olika ryttare. Vid hoppning kan hästens bjudning starkt påverkas av ryttaren. En erfaren häst "känner" oftast tydligt ryttarens mod resp rädsla och kan påverkas i positiv eller negativ riktning. Detta förhållande ligger bakom uttrycket: "Om ryttaren först kastar sitt hjärta över hindret kommer hästen gärna efter". Tag nu inte detta uttryck alltför bildlikt. Tänk på min sentens. " Följsamhet är - att ha hästen framför sig men vara med i rörelsen." under det att ryttaren sjunger "Låt hjärtat va´ me´ ".

Vid dressyr däremot, ligger ofta den naturliga bjudning hela tiden latent och konstant i hästens hjärna. Den kan dock minska - oftast i samband med inträdande trötthet. Det är därför viktigt, att även dressyrhästen måste vara mycket vältränad - framför allt i de svåra dressyrklasserna, som innehåller mycken samling och som därigenom kräver stor muskelansträngning av hästen. Detta är orsaken till att  "avrastningen" av den vältränade hästen måste ske i mycket god tid, ofta flera timmar,  innan "framridningen". Denna ska endast ses som en sofistikerad uppmärksamhetskontroll  för ryttarens hjälper!? 

Vid dressyrtävling rider ryttaren i lodrät sits och all drivning sker normalt med ryggen. Ryttarens tygel- och skänkelhjälper ge endast signaler för rörelseändringar. Under träning däremot kan ryttarens övriga framåtdrivande hjälper (skänkel-, spöhjälper och tungslag)  behövas som förstärkning av ryggens drivning. Ryttaren måste då ha klart för sig, att då kommer ofta en viss grad av tvång med in i bilden, som efterhand dock kan övergå i betingad reflex och slutligen - beroende på hästens mentalitet och dressörens skicklighet - kan övergå till normal bjudning. 

Den ryttare, som väl känner sin häst, är i god tid beredd på eventuella ändringar avseende hästens bjudning. Att i alla situationer kunna känna graden av hästens bjudning är inom ridningen det, som med alla sina mellanschatteringar, skiljer ryttare "med känsel" från ryttare "utan känsel". 

Att under ridningens gång kunna känna, anpassa , skapa och med handen rätt fånga upp bjudning -  kännetecknar Mästaren och gäller vid all ridning - såväl vid dressyr som vid hoppning.

Lösgjordhet innebär att hästens naturliga muskelsystem för rörelse, muskelsammandragningar, muskelanspänningar och muskelavslappningar (både med och utan tonus) är i fullt arbete och att ryttarens inverkan med sina hjälper naturligt ingår i detta system utan att mötas med "spjärn"
från hästens sida. Uttrycket "lösgjord" ska noga skiljas från uttrycket "lösgörande hjälper" (samsidiga), som är motsatsen till "samlande" hjälper (diagonala). 

När de dorsala (på ovansidan liggande ) halsmusklerna blivit trötta - slutat "spjärna" - slappna de av och hästen sänker huvudet och beroende på att hästen vill se framför sig för han för han fram  nosen. Vid Reitschule Hannover gällde: "Ryttaren ska tycka, att han med två käppar fästade i var sin tränsring för hästens nos framåt-nedåt. Han ska då intaga en lättare sits, mjukt sakta av, sjunka ned i sadeln och skritta på lång tygel".

 Detta för att ge nack- och halsmuskulatur, som är de muskler som "ta mest stryk" och även ryggmuskulaturen tid till någon återhämtning. Därefter igång igen - där ekipaget slutade. Nu gäller det att följa det gamla talesättet "Hellre många korta, intensiva, riktiga repriser - än ett långt. Efter en tid ger detta arbete - både muskulärt och lydnadsmässigt ett mycket gott resultat. Dressyr- och lydnadsarbetet har andra kriterier. Observera den stora skillnaden mellan dagens paroll att "hästen ska söka sig ner och där arbetas" och det jag hävdar.

Salig Dumbom tror att den "Långa låga formen , där hästen synes tänka framåt- nedåt" är en signal för att "börja arbeta och lära hästen lydnad".
Den kloke inser att det är hästens trötthetssignal, som kräver lite tid för återhämtning

Hästens snedhet

Orsaken till hästens "snedhet" har penetrerats i alla tider. Eftersom nästen alla har sin uppfattning så kan ju faktiskt jag - få ha min. De flesta jägare med hund har säkert många gånger sett jakthunden, som varit iväg på långdrev komma hemtravande efter vägkanten. Den springer alltid "snett" - bakdelen på ena sidan av framdelen - men ständigt "växlande sida". Detta är ett klart uttryck för trötthet - vila ett bakben i taget.

Observera att den unga hästen visar från början ingen tydlig "snedhet". Den kommer efterhand. Enligt min uppfattning är "snedheten" främst ett resultat av dålig - ogenomtänkt - ridning. 

Hur den ska botas - är en annan historia. Detta var endast ett litet tips.