Av Dag Nätterqvist

Vi vet  genom studierna av hästens anatomi och mentalitet att hästens egentliga motor startar genom muskelarbete i sträckarsystemet med  början i korset . (Läs art 3). Drivmedlet för denna motor finns i hjärnan och yttrar sig i hästens kamplust, som är ett resultat av avel och i någon mån träning. 

För en häst är det naturligt att röra sig framåt, vilket innebär att han vänder nosen åt det håll han vill förflytta sig. Ryttarens hjälper för att få hästen att gå framåt sker genom  en tyngdpunktsförflyttning (förändring av ryttarens kroppsställning),  rösten (tungslag), skänklar (ev förstärkta med sporrar), spö.

Det finns bara en slags drivning, som med en naturkraft påverkar hästen att gå framåt och det är drivning genom ryttarens tyngdpunktsförflyttning  (att driva med ryggen ).  Det  innebär att ryttaren med ökat knäslut och sätet stadigt i sadeln, för överlivet tydligt (bestämt) bakåt. Detta innebär att sätet i sadeln förs framåt med en kraft som är lika med överlivets bakåtförande. Detta uppfattas direkt av hästen, som börjar röra sig framåt. Många kallar denna drivning för att "driva med sätet." Den känslan beror på att  sätet är den förenande kroppsdelen mellan ryggen (överlivet)  och hästen. 
När hästen börjar röra sig  återgår  överlivet åter mjukt och försiktigt till önskad plats. I galopp förs överlivet  framåt vid varje svävningsmoment. Dessa "pendelrörelser" av överlivet  blir mer aktiva  ju mer hästens galopp skall aktiveras.

Allt detta enligt den naturlag, som  orsakar att vid kaffedrickningen i hammocken , kaffekoppen står så nära när jag sitter bekvämt tillbakalutad - men alltid står för långt bort när jag  böjer mig fram för att fatta den .

Pisk-  eller  spöslag  bakifrån förmår hästen på ett naturligt sätt att röra sig framåt. Tungslag är en inövad signal, som påbörjas inövas redan vid första  mötet med fölungen. Varje gång fölungen rör sig framåt skall  människan smacka och ge beröm när fölet rör sig. Detta kräver tålamod,  men  skall drivas in absurdum. Den listige skaffar sig tillfällen.

Så småningom  kommer den situation  den erfarne väntat på . Fölet börjar gå, men stannar efter ett par steg. Smacka inte då - utan proooa. Fölungen, ettåringen, tvååringen osv skall alltid starta med en smackning och stanna vid en proooning. Efterhand förstärks kravet att lyda dessa  ljud från människan, medelst pisk  resp grimma  med  grimskaft; så småningom betsel med tygel. När tiden för ridning är inne reagerar hästen automatiskt för dessa ljud  och då är det enkelt att koppla ihop rätta reflexer för olika hjälper.

Skänkelhjälpernas  framåtdrivande signal   är också inövade signaler och lärs in genom att ryttaren  samtidigt som han smackar - med  bägge klackarna knackar lite  försiktigt vid eller omedelbart bakom sadelgjorden. Detta aktiverar hästen att  göra något och  de flesta hästar gör detta något - oftast först med bakbenen. Trots att rörelsen börjar i korset så syns det tydligast på reaktion av en bakfot. Beröm! Försök att försiktigt kombinera igångsättningen med ändring av tyngdpunkten. Det är bra att ha en medhjälpare som med pisken manar på bakifrån.

Eftersom hästen nu går, så ges det ju också ett tillfälle att stanna. Prooa samtidigt  med en  liten förhållning. Direkt hästen stannar -  eftergift och beröm. Första gångerna ryttaren övar dessa detaljer så upprepa dem kanske 10 gånger. Sitt då  av, klappa och beröm hästen , gärna en godbit, och för den till stallet. Slut för idag. Detta är mycket viktigt för då förstår hästen just dessa detaljer och han har ett bra minne. Upprepa detta ett par dagar men med ökat antal. Inget annat. Sitt gärna av och upp ett antal gånger, men inget annat inlärande.

Du skall lära hästen att ett  lätt tryck av bägge hälarna samtidigt omedelbart bakom sadelgjorden   betyder "sätt igång" och skall resultera i att hästens ena bakfot omedelbart skall lyftas och i regel röra sig framåt. Observera att det är benet med foten  kvar i marken som med hela sträckarsystemet börjar arbeta och skapa rörelsen. Foten som lyfts är bara på väg att föras fram och sättas ned för att därefter börja sitt arbete. Du skall även lära hästen att ett ökat tryck av bägge skänklarna  vid eller i framkanten på sadelgjorden betyder, att hästen skall  öka steglängden till ökat trav (galopp). 

Du skall lära hästen att när  sporren på den mer tillbakadragna skänkeln träffar bröstets sidoyta skall samma sidas bakfot aktiveras - samlande skänkel. Detta är till för att samla  hästen; så småningom ända till trav eller galopp på stället och  kräver stor varsamhet och  taktkänsla. 

Av dessa olika  signaler, för att hästen att aktivera sina ben för rörelse framåt, är det egentligen bara drivningen "med ryggen" som för hästen är en naturlig hjälp. Skänkelns  betydelser för aktivering i dessa olika avseenden måste inövas (innötas) till att  bli betingade reflexer  i kombination med det inövade tungslaget (k k k k ),  förstärkt med spöhjälp på bogen eller förstärkt med pisksnärt på  bakändan.

Den häst, som lärt sig skänkelns  olika innebörd  men slutar  med omedelbar  reaktion bör  "väckas" med ett snabbt spöslag omedelbart bakom skänkeln eller snabba sporrstötar  omedelbart bakom gjorden. Hästen skall "lyssna" i huden på denna plats. Det gäller för ryttaren att inte "prata i onödan" Ett absolut måste är, att hästen omedelbart "svarar" för en skänkelhjälp.

De  olika framåtdrivande hjälperna ge olika effekt. Driver (trycker) ryttaren  hårt  med bägge skänklarna resultera detta i långa steg (språng),  vilka kräva mer arbete för att förkorta. Hästen verkar då att  mentalt ha låst fast sig i steglängden och har svårt att korta denna.

Korta snabba  "knackningar" (stötar) av hälen med eller utan sporre  ger ökad livlighet av  bakbensrörelserna   - men ingen direkt längning av steget.  Detta  innebär, att hästen av sig själv kan ändra steglängden, vilket är ovärderligt  vid hoppning,  ty då har   hästen lättare att  själv söka rätt avsprångspunkt. På samma sätt verkar  hästen inte känna sig så forcerad  och "fastlåst" i steglängden när ryttaren  genom ryggdrivning ökar tempot. Detta är något särskilt  hopperyttaren bör tänka på.

Dessa olika variationer beträffande hur hästen beter sig vid olika skänkelhjälper  kommer dock alltid att vara mest beroende på hästens mentalitet främst  kamplust, dådkraft, temperament och nervkonstitution. Dessutom inverkar hästen anatomi, vilket innebär att en  häst med  plant kors och öppna bakbensvinklar gärna "skjuter på" mer än "bär", vilket är typiskt för en viss typ av  engelsk fullblodshäst (sprinter). Mer fart än bärighet. Lägg in alla dessa komponenter i Din hjärna och prova Dig fram

Kom ihåg att utbildningen består främst av att lära hästen de signaler som ryttaren behöver för att ekipaget skall lösa förelagd uppgift. Ej genom kraft men väl genom finess, tydlighet och konsekvens.

Sidförande skänkelhjälper

Innebörden av sidförande, mothållande (reglerande, böjande  skänkelhjälper är helt naturliga och börjar inarbetas  redan från fölstadiet och fortsätter därefter hela livet. När man är till fots lär man hästen flytta bakdelen  med hjälp av handens tryck, så småningom för ett  lätt  slag  av knuten hand eller handflata  samtidigt som man med tygeln (grimskaftet) understödjer rörelsen  genom ett ledande tygeltag, Detta görs från bägge hållen. Så småningom ersätts handen av  ett ridspö - lugnt  och fint. Vid ridning ersätts  handen eller spöt av underskänkeln. 

Vändning på fram- och bakdelen samt skänkelvikning är övningar för att få hästen att förstå innebörden av skänkelns sidförande och mothållande (reglerande) verkan  och att   lära ryttare och häst  vikthjälpernas stora betydelse. Först när detta är befäst börjar man lära hästen  "öppna" och "sluta". Dessa två rörelser kallas för samlande rörelser på grund av att de diagonala hjälperna komma till användning.

Speciell skänkelhjälp

Hit hör skänkelhjälp för galoppfattning, vilket  innebär tydlig skänkelskillnad; den inre skänkeln placerad vid sadelgjorden trycker  med vaden (inåt-framåt-uppåt) samtidigt som den yttre skänkeln, längre tillbakaförd trycker med skänkelns nedre del (hälen) mot bröstets sidoyta. Även ryttaren sitter något "snett" genom att den inre höften  förs något framåt och ryttarens tyngd något mer på inre sittbenet. Galoppombyten i språnget innebär en växling av såväl sits som skänklar i rätt moment och kräver mycken träning och visar tydligt graden av "ryttarkänsel".

Sammanfattning om skänkelhjälper

Tänk alltid på att anpassa  kraften av skänkeln till hästens känslighet i olika avseenden och tänk på att sitsen måste vara stadig (tydlig) för att hästen rätt skall uppfatta skänkelns innebörd. 

Använd  så små hjälper som möjligt, men kräv alltid att hästen skall svara omedelbart.

Sidförande skänkelhjälper  är för hästen helt naturliga. De övriga  är för hästen  helt onaturliga och måste  nötas in  för att bli betingade reflexer. Dresseras till obönhörlig lydnad genom främst fullständig konsekvens. Detta kräver tålamod och stor uthållighet från ryttarens sida.

En stadig skänkel uppfattar hästen ej som en skänkelhjälp. Däremot kan en ryttare utan bra balans -  plötsligt  klämma sig fast med skänklarna för hindra avfallning. Detta kan hästen  uppfatta som drivning  och handla därefter.

Med dagens hästmaterial, som är avlad för tävling - är  hästen oftast känslig, livlig och villig, vilket  mer kräver en liten kopparhammare i händerna på en finmekaniker än en slägga i näven på bysmeden, för att ge önskad effekt. Börja alltid med kopparhammaren  och  först vid behov öka kraften.